Någon.
Jag står vid en dörr. Jag har massvis med nycklar, men vet inte vilken jag ska använda för att låsa upp dörren, eller vad som väntar när jag låst upp den. Jag väntar på att någon ska visa mig rätt nyckel, men jag ser ingen att fråga, någon är inte där. Existerar någon? Eller är det bara i min fantasi? Jag kollar på nycklarna igen. Vad gör jag om inga nycklar passar? Kan det vara denna någon som har rätt nyckel? Plötsligt, ser jag något i ögonvrån. Jag vänder mig om.En människogestalt kommer gående långt borta. Jag kan inte riktigt se vem det är. Den kommer närmare. Närmare. Plötsligt ser jag. Det är någon! Jag får en känsla av att vilja fly. Jag börjar att gå därifrån, utan att egentligen förstå varför. Jag tror att jag hör någon ropa efter mig, som att denna någon vill att jag ska stanna kvar. Jag ökar farten. Märker att jag nästan springer fram. Efter en stund vågar jag stanna och kolla bakom mig. Någon syns inte till. Någon är borta. Utom synhåll. Jag fortsätter gå, med en konstig känsla inombords. Jag ville stanna och prata med någon, men samtidigt inte. Det är mörkt ute. Jag märker att jag inte har någon plan för vart jag ska gå, inget mål. Jag slår mig ned på en bänk, som jag hittat efter vägen. Tänker på någon. Känner att tårarna börjar att rinna nedför mina kinder. En ledsamhet har kommit över mig. Varför vågade jag inte att prata med någon? Vet ju att denna någon inte vill mig något ont. Tårarna börjar rinna fortare. Vad vill denna någon? Jag förstår inte. Ska denna någon behöva hoppa på mig för att jag ska fatta? Plötsligt är det som jag börjar fatta. Någon, vill bara prata lite. Vad vill denna någon säga mig? Jag kan inte riktigt säga att jag förstår, men är kanske på väg att förstå. Det är som någon och jag, inte talar samma språk, fast vi ändå gör det. Tårarna har börjat att avta något. Jag förstår inte, men vill förstå. Har kunskapen, men kan inte tillämpa den. Jag reser mig upp från bänken, är helt slut i skallen av tankarna, orkar inte riktigt mer, men vägrar att ge upp, fortsätt gå, ge inte upp, men ha inte för bråttom, lugna ned dig. Märker nu att jag har börjat att gå igen. Tårarna är borta. Hur kan jag våga börja prata med någon? Fokusera på något du gillar eller något annat trevligt. Oxfilémacka! Känn hur du blir lugn och avslappnad när du hör ordet, hur ordet får dig att le, kom ihåg känslan, förknippa ordet med känslan. Där har vi det, när du möter någon nästa gång, ska du följa dessa steg, så kanske du vågar börja prata med någon. Det är en vacker stjärnklar kväll och månen lyser halv. Jag känner att jag har hittat modet nu. Att prata med någon. Förstår dock inte riktigt varifrån det kommit, det kom så plötsligt, som en skänk från ovan. Nu, gäller det bara att hitta åt denna någon. Jag promenerar utan en särskilt färdplan, åt det håll jag känner för just då. Ibland, får jag stanna upp och tänka. Vart ska jag gå nu då? Vilket håll dras jag mot? Om jag hittar denna någon, så är det av en slump. Men, jag tror att jag vet på ett ungefär, var jag brukar träffa på någon. Ja, lite tur måste man ha också. Tiden flyter på, det känns som om jag har vandrat i timmar, när jag plötsligt får se en människogestalt komma gående mot mig. Jag stannar upp. Tittar. Är det någon? Känner hur pulsen börjar att öka något, utan att exakt förstå varför. Nej, det är inte någon. Eller? Jag kollar på gestalten igen. Lite, besviket konstaterar jag att det inte är någon, och fortsätter gå, och hälsar artigt mot den förbipasserande. Nu, börjar modet att minska. Typiskt! När jag väl har hittat modet, å så går någon, inte att hitta. Jag slår mig ned på ännu en bänk. Jag, måste hitta modet igen. Just det! Oxfilémacka! Jag tittar på klockan, en liten stund har jag kvar, innan jag måste hem och sova. Det har nästan hunnit bli natt nu. Jag hör en kråka kraxande flyga och sätta sig i ett träd i närheten. En fjäril flyger sakta förbi i skenet av en gatlampa. En väldigt vacker fjäril. Och, som från ingenstans dyker någon upp. Den här gången är jag helt säker, för jag sitter inte långt därifrån. Jag reser mig upp. Men modet är borta Ox… Nej, den här gången fungerar det inte. Någon passerar mig utan att ses sig om. Benen lyder mig inte, jag vill ropa, men får inte fram ett ord. Någon såg mig inte. Så nära, men ändå så långt borta. Tårarna börjar åter att rinna nedför mina kinder. Denna någon, som lärt mig så mycket, som jag ser upp till, och som lärt mig att vara mer öppen mot andra över vem jag är, genom någons sätt att vara. Tårarna rinner fortare. Jag kolla upp mot skyn. Stjärnorna är vackra ikväll. Jag kollar ned igen. Vet, att jag borde gå hem. Men tårarna vill inte sluta rinna. Jag samlar mig och går sakta hemåt Jag vandrar sakta längs stadens gator, i ledsamt sinnelag. Är som i ett tillstånd av vaken dröm som om jag dagdrömmer fast det är natt. Någon, denna någon. Jag håller nästan på att gå in i en lyktstolpe, men hinner väja i sista stund. Nu är jag vaken i alla fall. Jag kollar hur långt jag har kvar hem. Jag har en bit kvar. Jag tittar bort mot några av husen efter vägen, medan jag går. I några av fönstren lyser lamporna fortfarande, fast det är sent. Det plingar till i min mobil, jag hade nästan glömt bort den. Jag tar upp den ur byxfickan, Någon, har visst lagt ut någonting i den cyberrymd, som vi kallar för webben igen. Jag granskar innehållet. Ingenting jag fäster för stor vikt vid. Tänker precis lägga ned mobilen i fickan igen, då den åter plingar till. Jag hajar till. Måste stanna upp. Någon, har precis skickat mig ett meddelande. Meddelandet är väldigt kortfattat:

”Du behöver inte vara ledsen” Genast byts ledsamheten till glädje, Ja! Någon, har sett mig trots allt. Sedan kommer ett meddelande till:

”Jag finns här för dig”. Jag skickar tillbaka:
”Tack. Du betyder jätte mycket för mig” och lägger ned mobilen i byxfickan igen och fortsätter gå. Plötsligt, hör jag en röst från ingenstans.

Hallå där! Är du också ute och går.

Jag stannar till och vänder mig om, för att se vart rösten kom ifrån.

Här är jag!

Det är Någon som står en bit längre bort, på andra sidan vägen. Jag går dit.

Jaså, du såg mig trots allt, svarade jag glatt.
Japp, svarade Någon. Läget?
Nja, jag har ju saknat dig.
Någon ler vänligt emot mig.
Förlåt om jag inte har hört av mig.
Gör inget, man hör av sig när man själv vill. Svarar jag och ler.
Du har hittat modet nu.
Japp, hittade det i byrålådan, svarade jag och skrattar.
Sedan tillade jag:

Du får ursäkta att jag inte har pratat med dig, men jag har ju mina vanor och att prata med så fina personer som du, tillhör inte några av dem.

Någon ler blygt.

Jag måste gå, du får ha det så bra.
Tack du med.

En kram hinner vi med, innan vi skiljs åt.

Väl hemma är jag mycket glad. Jag gjorde det! Jag övervann min rädsla! Och förstår att lyckan, kommer inte alltid precis på det sätt man själv tänkt sig från början. Tack, Någon. Ibland, får man vara öppen för andra lösningar, än den man själv har tänkt. För, det finns en lösning på det mesta, fast man kanske inte alltid ser den direkt. Men har man tålamod, och ingen brådska, så kommer lösningen. Sedan, när man väl har gått igenom det, så är man en erfarenhet rikare, och har man klarat dt en gång, så kan man klara det igen. Jag sätter mig på sängkanten. Ska snart lägga mig för att sova. När jag tänker på dagens upplevelser. Äntligen, fick jag prata med Någon. Hon. Jag lägger mig i sängen och innan jag somnar. Oxfilémacka.